Jacob Grimm: Deutsche Mythologie

Anzeige. Gutenberg Edition 16. Alle Werke aus dem Projekt Gutenberg-DE. Mit zusätzlichen E-Books. Eine einmalige Bibliothek. +++ Information und Bestellung in unserem Shop +++

K. aberglaube in Schweden und Dänmark.1–71 aus Erik Fernow beskrifning öfver Wärmeland. Götheborg 1773 p. 254–260; 72–109 aus Hülphers beskrifning öfver Norrland. 4. Westerås 1780 p. 308–310. 110–125 aus Johan Odman Bahusläns beskrifning. Stockh. 1746. p. 75–80; 126–169 aus Thiele. danske folkesagn 3, 95–124.

2. om en flicka och gosse äta af en och samma beta, bli de kära i hvarandra.

3. midsommarsnat skal man lägga 9 slags blomster under hufvudet, så drömer man om sin fästeman, eller fästemö, och får se den samma.

4. ej må ungkarl gifva en flicka knif eller knapnålar, ty de sticka sönder kärleken.

5. en flicka må ej se sig i spegelen, sedan nedmörkt är eller vid ljus, at ej förlora manfolks tycket.

6. bruden skal laga, at han först får se brudgummen, så får han husbondakastet.

8. äfven för samma skäl skal hon laga, at hon sätter sig först ned i brustolen.

9. för samma orsak skal hon, liksom of våda, släppa skon af foten, eller näsduken, eller något annat på golfvet, som brudgummen af höflighet bugar sig at hjelpa til rätta. hans öde blir, at kröka rygg under hela ägtenskapet.

10. bruden skal stå brudgummen nära, at ingen framdeles må tränga sig dem imellan.

11. de hålla i kyrkan et band eller kläde imellan sig, at de måga bli ensame tilhopa.

13. den som under vigslen lutar från den andra, dör först, äfvenså den som ser bäst ut.

14. bruden skal taga med så många fingrar på bara kroppen, under det hon sitter i brudstolen, som hon vil hafva många barn.

15. at hon må få lätt barnsäng skal hon vid hemkomsten från kyrkan til vänster spänna ifrån bukhjolen, om hon ridet, men fimmelstången om lion åket.

16. at bruden må bli god mjölkko, möter hännes moder hänne på gården, då hon kommer ur kyrkan met et mjölkeglas, at utdricka.

17. til mat på första barnsängen skal hon förse sig med en kaka och en ost, som hon har hos sig ligande i brudsängen.

18. när barn äro nyssfödde, lägges en bok under deras hofvud, at de må bli nimme at läsa.

19. når de första gången lögas, lägges penningar i vatnet, at de må bli rika. en pung med pengar uti sys ok kring halsen.

20. något af fadrens kläder bredes på flickobarn, och modrens kjortel på gosse, at få tycke hos andra könet.

21. modren bör möta barnet i dörren, när det föres fort til christendom; men när det föres hem, sedan det er döpt, skal man möta det i dörren med en brodkaka, at det aldrig må fattas bröd.

24. ej må man sent bära in vatten, där spenbarn är, utan at kasta eld deruti.

25. ej må någon som kommer in i huset taga et barn i sina händer, utan at förut taga i elden.

29. när et förstfödt barn, som är födt med tänder, biter öfver onda betet, så blir det läkt. vgl. 37. 479

33. barn som är afladt före vigslen skal modren sjelf hålla vid dopet, eljest blir det icke ägta, men är det födt förnt, skal hon hålla det på armen, när hon står brud.

36. ej må man gå öfver grafvar med öpet sår. ty det läkes sent eller aldrig.

38. ei må man före morgonen omtala, om man sedt spöke, at ej bli kramad och spotta blod.

40. för samma orsak, eller ock at ej bli kramad, skal man spotta 3 gånger, då man går öfver vatten sedan nedmörkt äs.

41. för den sjuka bör man låta bedja i 3 kyrkor, dock hör gerna däribland varaen offerkyrka, såsom Gunnarskog, Visnum, Rada, om man bor dem så när. det måste då hastigt slå ut, antingen til helsa eller döden.

43. man bör ingen tilsäga, då man går astad at fiska, och ej omtala antingen man får mycket eller litet. vgl. 109.

46. knapnålar fundna i kyrkan och där gjorda til metekrokar. nappa bäst, eller äro gäfvast.

51. ej må man vända om, då man går i något ärende, at det icke må aflöpa illa.

54. kommer en främmande in, der ljus stöpes, skal han taga i elden, eljest losnar talgen af ljusen.

55. ej må man spinna om Torsdags qväll, eller i dymmelveckan; ty det spinner efter om natten.

57. om någon, som har onda ögon, ser då man slagtar, har kreaturet ondt för at dö.

59. vänder man toflor eller skor med tån in åt sängen, så kommer maran om natten.

60. påskafton skal man göra kors öfver fähusdörren för trollkäringar.

61. när man ligger förste gången i et hus, skal man räkna bjelkarna, so blir sand hvad man drömer.

62. om man glömer något. då man reser bort, er godt hopp för de hema varande, at den resande kommer til baka; men se sig til baka, är ej godt märke.

63. när kattor tvätta sig, eller skator skratta vid husen, vänta de främmande. har en sölaktig matmoder, eller vårdslös piga icke förr sopat golfvet, så bör det då vist ske.

64. den som om juldagen först kommer hem från kyrkan, slutar först sin andetid.

65. om man går 3 gånger kring kålsängen, sedan man satt kålen, blir han fri för mask.

67. när väfstolen tages ned, skal man kasta et eldkol därigenom, så får man snart up ny väf.

69. julafton kastar man stifvu råghalms strå i taket. så många strå som fastna, så många trafvar råg får man det året.

70. tom säk må ej bäras oknuten. går en hafvande hustru därefter, så blir hännes foster aldrig mätt. men råkar en ko på den olykliga vägen, så tar hon sig aldrig kalf.

71. då man lögar sig, sattes stål i vatnet, och näcken bindes sålunda: ›näck, näck, stål i strand, far din var en ståltjuf, mor din var en nåltjuf; så långt skal du vara härifrån, som detta rop höres!‹ och då ropa alle med fullhals: ›ho hagla!‹

72. om kornet väl vil mylla sig, är tekn til god årsväxt. när gödningen om våren skåttas af kälan, hvaräst den legat öfver vintern, kastas någre korn in brakningen. likeså, när man sår, bör en näfvamull läggas i sädskorgen, den dagen bör ock ej tagas eld ifrån grangården.

73. om påsklördag blåses med en lång lur genom fähusgluggen; så långt ljudet då hörs, så långt bortblifva odjuren det året.

74. när man söker efter boskap i skogen, och råkar en käkling (talgoxe) på högra handen, skal det sökta finna igen.

75. släppes svinen ut Lucii dag, få de ohyra; likeså sägas de bli åkergängse, om de komma ut at påskafton.

76. går man vilse i skogen, skal man stulvända sig (vända ut och in på kläderna), så kommer man til rätta. vgl. deutsch 852.

76b. om boskapen Mikelsmässafton köres tyst in, skal han vara rolig i fähuset hela året.

77. när kon blir sprungen af oxen, bör man med kokslef slå henne på ryggen, annars bottnar hon (får ej kalfven från sig).

79. at boskapen skal sjelfmant komma hem ur skogen, måste sparas af fet-tisdags mat, at ge då den, om våren först släppes ut.

80. vid första höladningen säges, at då drängen först får in sin höfamn skal oxkalfvar födas, men tvärtom, då pigan har förträdet.

81. om den som byter sig til en häst eller annat kreatur, låter det äta af en jordfast sten, så trifves det väl. någre hår af svansen bindas ok för den orsaken uti spiället.

82. när en byter sig til hemman, bör litet fyllning tagas ifrån gamla stall ok fähus, och läggas i hvar spilta elles bås i det nya, at kreaturen må trifvas. äfvenså sättes en stor gran i fähusdörren, at kreaturen må gå derigenom första gången.

84. om man fet-tisdag, går i ränbaka at åka på skida, ok mäktar stå utan at falla kull, skal det året blifva långt lin.

86. om alt är under lås Michelsmässafton, skolar tjufvar ej göra skada det året.

87. om et korn eller annat finnes under bordet, då der sopas nyårs morgon, skal blifva ymnog ärsvext.

88. när man på de 3 första sädesdagar sätter 3 stickor i en myrstak, får man se, hvilket säde bäst lyckas: kryper myran öfverst på den 3, blifver den lykligast.

90. vil vörten ej rinna genom råsten, bör man sätta en ullsax emellan banden och råstkaret.

91. när brännvinspannor voro i bruk, troddes at bränningen geck bäst i nedanet. om pannan då var förfärdigad, och tvärtom.

92. då svin komma at lukta eller smaka af bränvinsämnet, skulle hela bränningen förolyckas, så framt ej en häst feck blåsa i pannan eller piporna. vgl. deutsch 820.

94. när lomen ses flyga och strika öfver isen, skal bli många oägta barn det året. den som dåras af honom, får såra händer.

95. gropar vårtiden på gården, betyder at någon snart skal dö i huset. 481

96. om någon mistänkt kom i gården, skulle man, at undgå spådoms sändningen, äntingen slå henne så at bloden rann, eller kasta eldbrand efter en sådan.

97. när bruden är klädd, bör hon först få se brudgumen i sin skrud, at äktenskapet må blifva kärligt.

98. när bruden kommer från kyrkan, skal hon sjelf spänna ifrän eller sadla af hästen, at hon måtte lindrigt få barn.

99. äfven bör hon då först gå i kokstugan, och se i sopvrån, at hennes föda må bli tilräkelig.

101. när en qvinna lyktat sin väf, och tar en spjelka, som sutit i väfskelet, rider derpå ut genom dörren, och möter en man, så skal den hafvande hustrun, hon tänker på, få et gossbarn; men tvärtom.

103. går hon genom et hagskott, d. ä. der gårdsbalken slutas, skal bon få fallsjuka.

104. om börnet får sofva i christningskläderna, skal det ej bli okynnigt utan godt.

105. när spjäll om qvällen skjutes, hafva de ock fordom haft en särdeles sång: ›skjuter jag mitt spjäll sent om en qväll, . . . . . . . . aldrig skal min eld släckas ut‹.

106. den som först kommer från kyrka juldagen, tros först få så och berga, samt vara främst i alt arbete.

107. tvätvattn utslås aldrig efter solgången, utan at deri stickes eld i stället för spottning om dagen.

108. då boskapen först om våren utsläppes, gå de öfver eld i et rykande fnöske eller annat ämne.

109. man bör gå bort, utan at saga til, eller möta någon, om fiske i vissa sjöar skal lyckas. vgl. 43.

110. ibland the storre amuleter äro boträ, stora hogar och berg, uti hvilka man tror underjordskt folk bo, så akta de sig högeligen, at icke allenast intet hugga af slikt boträ, til undvikanda af olycka, som skedde i Fosspastorat för 2 år sen, tå en bonde inbillade sig, at han fådt sin olycka, för thet han allenast högg en gren af slikt boträ, ok giorde knäfall ok bad om förlåtelse, hvarföre han blef skriftad ok måste plikta; utan ok hålla the särdeles Torsdags qväller så heliga, at the hvarkan töra hugga elle spinna, at icke tomte gubbarne, som bo i sådanne boträ när vid gården, må fortörnas ok vika bort med all välsignelse.

111. the låta intet gärna någon brud få god häst, at rida på, ty om hon intet er mö, blir hon aldrig god therefter.

112. tå the äro fäste eller vigde, lagar bruden, at ingen kommer at gå emellan brudgummen ok henne, ty eliest tro the, at the bli snart skilge genom döden eller eliest.

113. när bruden kommer til bröllops gårdsens ägor, komma the emot brudgummen ok henne med brännevin ock dricka til hela foliet från kyrkan: tå hon slår bägaren med dricken bak om sig, så långt hon kan, i hopp, at hennes ägodelar skola blifva förmerade.

114. maten står på bordet, natt ok dag, så länge bröllopet påstår, i then tron, at brudefolken aldrig skal fattas mat eller dricka.

115. få the barn, så låta the intet gerna sina barn dopas på samma dag the äro födde. hvarföre the dömma, at the barn, som om söndag födas ok döpas, intet skola länge lefva. men lefva the, tror man, at intet tröll eller spöke kan giora them skada.

116. döpelsevatnet, ther i barnen döpte äro, söka the micket efter, thet the sedan, om the prästen ovitterligit kunna få, bruka til at bota sinkdommar med.

17. til sina siuka kalla the intet gärna prästen, förrän the ligga på thet yttersta. ty the tro, at the ofelbart dö, sedan the tagit herrans helga nattvard. 482

118. hustrorna akta noga sina barn, tils the bli döpte ha the altid stål ok synåler i barnets kläder, al the icke af spöken skola blifva förbytte.

119. om våren äro the micket rädde för foglerop, at the icke skola dåras af them, särdeles göken, ther före gå the i april ok maji aldrig ut fastandes. vgl. 128.

120. om en flicka, enka, eller karl blir dårad, tror then samma sig bli gift thet året; om gamla ok gifte bli dårade, befara the thet året svåra siukdommar eller olycksfall.

121. somlige bruka slå sina späda barn 3 slag med riset i ändan, innan mödrarna gå i kyrkan eller hålla sin kyrkogång, og tå mena the barnen skola få godt minne.

122. som the i gamla dagar dyrkat elden, så ha the ok här så väl som än i Norriget hrukat dricka eldborgs skålzumal üblich in Krokstad und Nafverslad., hvar kyndelmässo, ty kindel på gammal giötiska betyder lius: hvarföre, när the skulle dricka eldborgs skål, tände the 2 stora lius, ok satte på golfvet emillan hvilka lades et hyende, på hvilket alla som i huset voro, then ene efter then andre, skulle sätta sig ok dricka eldborgs skål med dricka i en träskål, ok när the utdruckit skulle skålen kastas bak öfver hufvudet i golfvet. hvälfdes tå skålen öfverända, trodde the at then skålen kastat skulle thet året dö; men stod han rätt upp, vore tekn, at han skulle lefva.

123. innan dager hat hustrun lagt eld i bakugnen, ok tå thet bäst brunnit, haft tilreds en smörklening på kakebröd, jämte en skål öl, therpå har bon kallat alt sitt husfolk ihop ok stält them i en half måne mit för ugnsholet, ok tå the alla under knäböjande ok lyckönskan ätit en bit af smörkleningen ock druckit hvar sin drick eldborgsskål, sen hafva the kastat thet öfvriga af kleningen ok dricken uti elden, i tro, at thet året bli bevarade för eldsvåda.

124. så ha the ok brukat tända eld på then halmen lik ha legat, ok thet strax efter liket blifvit burit til grafva, tå the noga sedt på röken, om han slagit ned på gården, tå the säkert trodt någon af närmaste släkten på gården skulle snart följa efter. men ther han gik långt bort i högden eller längden up i vädret, skulle siukdomen ok döden flytta sig ther bän i öster eller vester, som röken for.

125. på det liket icke skulle spöka brukade the at strö höfrö på kyrkovägen ok grafven, tå the mänte at Satan ingen makt hade. vgl. 151.

126. det er skik at pigerne paa S. Hansdag plukke de saakaldte S. Hans urter og sätte dem i bjelkerne under loftet, for at de deraf kunne slutte sig til det tillkommende. saaledes pleie de, at sätte en urt for sig og en for kiäresten, og hvis disse da voxe sammen, hetyder det bryllup. ogsaa sätte de saadanne urter i bjelken for deres paarörende, at de deraf maa kunne vide, hvo der skal have langt liv og hvo et stakket. voxer urten op imod loftet, da er det gode tegn, men voxer den nedad, da betyder det sygdom og död.

127. naar piger og karle ville have at vide, hvo der skal skifte og hvo der skal blive i huset, da kaste de en skoe over hovedet mod dören. falder da skoen saaledes, at hälen vender mod dören, da betyder det at personen skal blive, men vender taaen mod dären, da er det tegn til, at han skal skifte.

128. seer man förste gang i aaret gjögen, medens man endnu er fastende, da hedder det ›gjögen ganter os!‹ (i Fyen: daarer os!) og er det et mandfolk, skal han i dette aar ikke hitte kreaturer eller andet hvad han monne söge. er det en pige, maa hun vel vogte sig for ungkarlene at hun ikke bliver gantet af dem. er det gamle folk, da have de vel aarsag til at frygte for sygdomme.

129. naar tjenestefolk gaae i tjeneste, da maa de vel give agt paa, hvem de möde. en gaaende betyder ondt, men en ridende godt.

130. naar tyende förstegang see storken flyende, da betyder det, at de endnu i samme aar skulde komme at skifte, men see de den staaende, da skulle de blive i deres tjeneste. 483

131. naar noget er bortstjaalet, da kan man lade en smed slaa öiet ud paa tyven.

132. for at optage en tyv, besynderligen mellem tyendet, har det tilforn väret skik, at lade soldet löbe. husbonden pleiede da at tage et sold og sätte det i ligevägt paa spidsen af en sax, derpaa at opremse navnene paa alle sine folk og vel give agt paa soldet, som ufeilbarligen kom i bevägelse, naar typens navn nävntes.

133. naar noget er bortstjaalet, da skal man henvende sig til de saakaldte kloge folk, hvilke have den evne, at de kunne tvinge tyven til at bringe det stjaalne igjen.

134. fra juledag til nytaarsdag maa man ikke sätte nogen ting, som löbcr rundt, i gang, altsaa hverken spinde eller vinde.

136. naar man juleaften sidder til bords, og önsker at vide, om nogen blandt de tilstede värende skal döe inden näste jul, da kan man erfare dette, naar man gaaer stiltiende udenfor, og kiger ind igjennem en vinduesrude. den som man da seer at sidde ved bordet uden hoved, skal döe i det kommende aar.

137. ved gjestebud er det ikke godt at sidde tretten til bords, thi da maa en af dem döe forinden aaret er omme.

138. om fredagen skal man skjäre sine nägle, da faaer man lykke. naar man har klippet sine nägle eller sit haar, da maa det afklippede enten brändes eller graves ned. thi dersom onde mennesker faaer fat paa saadant, da kunne de dermed forgjöre den person, som har baaret det.

139. hvo der finder en afbrudt syenaal paa gulvet, förend han har läst sin morgenbön, faaer enten hug eller onde ord.

140. staaer öinene aabne paa et liig, betyder det, at suart nogen af samme familie skal fölge efter.

141. kläder og linnedstykker, som have tilhört en afdöd, henfalde og gaae let itu, altsom legemet forraadner i graven.

142. man maa ei give et liig gangkläder af en endnu levende med i graven: thi altsom kläderne forraadne i jorden, saa vil ogsaa den, som har baaret disse kläder tilforn, tid efter anden forsvinde og hentäres.

143. naar talgen, som sidder omkring et brändende lys, böier sig ligesom en hövlespaan, da betyder det, at nogen skal döe, og er det sädvanligen den, til hvem hövlespaanen peger.

144. naar man om morgenen finder blaa pletter paa sit legeme, da er det dödningkneb, og har det slägtninges eller kjäre venners när forestaaende död at betyde.

146. naar man förstegang om aaret hörer gjögen at kukke, da skal man spörge: ›hvor gammel bliver jeg?‹ eller ogsaa ›hvor länge skal det vare, indtil det eller det skeer?‹ og giver den da svar ved at kukke.

147. naar man finder en fireklöver, eller en tvillingnöd eller en skilling, skal man vel gjemme det, eftersom sligt bringer lykke.

148. naar man vil see djävlen eller have med ham at gjöre, skal man gaae tre gange om kirken, og tredje gang standse ved kirkedören, og enten raabe ›kom herud‹ eller ogsaa flöite igjennem nöglehullet.

149. naar man önsker at vide, om en afdöd mand har i levende live havt med fanden at bestille, da skal man kige igjennem seletöiet paa de heste, som träkke hans liigvogn, og hvis det saa har väret, da vil man see en sort hund at sidde bag paa vognen.

150. frygter man for spögerie, skal man ströe hörfröe for dören, da kan intet spögelse komme over dörtärsklen. vgl. 126.

151. naar man slaaer en hesteskoe fast paa dörtrinnet, da kan intet spögerie komme derover.

152. naar man om morgenen kommer altfortidligt i kirken, da kan det vel hände, at man seer de döde, hvorledes de sidde i stolestaderne.

153. troldene tör ikke nävne korsets navn, men kalde det blot ›hid og did‹. 484

154. naar man er paa fiskerie, da maa man vel vogte sig for at trätte om fangsten, ej heller maa man misunde andre, thi da forsvinde fiskene strax fra stedet.

155. er nogen död, som frygtes for, at han vil gaae igjen, da kan man hindre sligt ved at kaste en skaalfuld vand efter liget, naar det udbäres.

156. det er daarligt, at skyde paa et spögelse, thi kuglen farer tilbage paa den, som udskyder. men lader man bössen med en sölvknap, da vil den visselig träffe.

158. en frugtsommelig kone maa ei gaae over et sted, hvor man har selbet en kniv: thi det volder en svär forlösning. men naar man i forveien spytter tre gange paa stedet, da har det ei fare.

160. naar man löfter et barn ud af et vindue og tager det ind igjen gjennem et andet, da vil det aldrig siden blive större.

161. naar en barselquinde döer uden at väre bleven forlöst, da vil hun fyrretyve uger derefter föde i graven. derfor gives hende naal, traad, sax og andet sligt med, at hun selv kan sye börnetöiet.

162. det er et godt middel imod tandpine, först at tage en hyldepind (hollunderzweig) i munden, og dernäst stikke den i väggen med de ord: ›viig bort du onde aand!‹ saa er ogsaa gavnligt mod koldfeber, at stikke en hyldepind i jorden, dog uden at mäle et ord derved. da holder feberen sig til hyldepinden og hänger sig ved den, der uheldigviis först kommer til stedet. in einer hs. von 1722: paganismo ortum debet superstitio, sambucum non esse exscindendum, nisi prius rogata permissione, his verbis: ›mater sambuci, mater sambuci permitte mihi tuam caedere silvam!‹ videmusquoque rusticos orsuros caesionem arboris ter exspuere, quasi hac excretione vettas aliosque latentes ad radicem arboris noxios genios abacturos. Passim etiam obvium, quod bacillum vel fracturi vel dissecturi, partem abruptam abcissamve non projiciant in terram, nisi ter in extremitatem fragminis exspuerint, cujus quidem rei aliam non norunt rationem, quam curasse, ne quid sibi a vettis noceatur.

163. af brystbenet paa mortensgaasen kan man see hvorledes vinteren vil blive. det hvide deri er tegn paa snee, men det brune paa meget stärk kulde. og er det at märke, at den forreste deel ved halsen spaaer om vinteren för juul, men den bageste om vinteren efter juul.

164. ofte händer det, at söefolk i rum söe see et skib, i alle maader som et andet, at seile forbi og i samme stund forsvinde for deres aasyn. det er dödningseileren, som varsler om, at et skib snarligen skal gaae under paa det samme sted.

165. naar man taler om skadelige dyr, da maa man ikke nävne deres rette navn, men omskrive det, og saaledes kalde rotterne ›de langrumpede,‹ musene ›de smaa graa‹.

166. naar man vil vide sin tilkommende lykke i det nye aar, da skal man tage et bröd, en kniv, og en skilling, og dermed gaae ud at see maanen, naar nyet tändes. og naar man da slaaer op i en psalmebog, vil man af dens indhold kunne slutte sig til det vigtigste.

167. naar en pige ved midnat udspänder mellem fire kieppe den hinde, i hvilken föllet er, naar det kastes, og derpaa nögen kryber derigjennem, da vil hun kunne föde börn uden smerte. men alle de drenge hun undfanger, blive värulve og alle de piger blive marer.om bruden kryper genom en sela, får hon barn utan möda, hvilka dock skola blifva maror. Westerdahls beskrifning om svenka seder p. 28.

168. skjertorsdagaften kaster bonden öxer og jernkiler paa de besaaede agre og fäster staal paa alle döre, at ikke gamle kjerlinger skulle skade ham.

169. naar en kommer til kirke skjertorstag og haver da, uden selv at vide det, et hönekeäg, det er det förste äg en höne lägger, paa sig, saa vil han see alle de quinder, der ere hexe, at gaae lige som med siebötter eller malkebötter paa hovedet. 485

Jacob Grimm

Deutsche Mythologie

Inhalt